Page 109

- Alexander Jakovlev: Klockan fyra på natten

KLOCKAN FYRA PA NATTEN 97

redan då. Hör bara — tramp, tramp med fötterna.

Hon har kommit! Generar sig inte alls.

Man vaknar alldeles upprörd och lyssnar

ovillkorligen, får alla möjliga tankar. Man hör, hur hon

trampar tungt omkring, gnolar ibland svagt, hostar

ibland generat. Sedan börjar hon ta av sig — jag

hör allt genom väggen, till och med när hon knyter

upp skosnörena.

Men det underliga är, att hon suckar så tungt,

när hon lagt sig till sängs — så lidande suckar. Det

är klart, att jag lagt märke till det hos andra

också. Men henne tyckte jag synd om. Alla är vi

människor. Och jag tänker: ingen är värd, att man

avundas honom, alla är värda medlidande.

Människan är en liten stackare, springer, arbetar —

men alltid är hon ensam, ensam, stackars hon. Äh,

ingenting att tala om... För resten tänker jag

kanske bara så här, för att jag själv är ungkarl.

Jag känner nog, hur mitt liv blir tristare för varje år

som går. Ju mer tiden går desto tristare blir det.

Tja — alla kan man tycka synd om. Hå hå, ja ja!

En helgdag fick min granne besök. Jag hörde:

— Jag har kommit för att hämta er, kamrat

Sinju-tiva, ska vi inte gå ut och gå ett tag.

— Mycket gärna, kamrat Korovin.

Jag skrattade tyst för mig själv. Kam-ra-ter!...

Nå ja!

Just då de skulle gå, frågade gästen:

— Vem bor här bredvid er?

Utan att genera sig, förstår ni, mycket högt. Jag

satt på spänn — vad skulle min granne svara?

7. — Riw kin • B t ick, 14 sovjetryska berättare.