Page 110

- Alexander Jakovlev: Klockan fyra på natten

106 ALEXANDER JAKOVLEV

— Någon kälkborgare. Hela dan klinkar han på

sin gitarr och sjunger romanser.

Hon svarade också, förstår ni, lika högt, med

föraktfull stämma, »Någon kälkborgare»... Vad är

hon för en? En adelsdam kanske?

Jag kände mig verkligen förolämpad. Vilket

förakt — det var, så man kunde spricka. Nå ja . .9

Hon kom ganska tidigt tillbaks. Tycktes vara

mycket upprörd, hostade lite. Jag tog ner min

gitarr.

»Min själ är full av längtan,

kling, kling, klang!

Och månen skiner silverklart,

kling, kling, klang!»

Då bultade det plötsligt i väggen: klapp, klapp,

klapp! Grannen!

— Vad står på?

— Kan ni inte sluta upp att sjunga, kamrat? J

— Vad då för? IS^M

— Ni har en riktig getstämma. Den enerverar en.

Jag höll på att bli arg, vet ni, men min princip är:

gräla aldrig med en kvinna. Och så sade jag halvt

skrattande:

— Om jag inte får sjunga, så blir det så tråkigt.

— Jag har också tråkigt. Kom in hit och drick te!

Hon sade det så lugnt, som om vi känt varandra,

gud vet hur länge. Och precis som hon inte nyss

sagt en fräckhet om min röst.

Jag gick naturligtvis in till henne... steg på,