Page 112

- Alexander Jakovlev: Klockan fyra på natten

100 ALEXANDER JAKOVLEV

vid en stor, stereotyp bild av Karl Marx, precis en

sådan vi har på vårt ämbetsrum.

Hm... jaså...

På bordet låg tjocka böcker. Också Karl Marxar.

Tidningar i stora buntar... och tobak i en hög.

Det luktade kvinna i rummet — en riktig en. Som

ungkarl är jag, förstår ni, mycket känslig för

sådant, och det försonade mig en liten smula med

henne.

— Ni ser alltså ut så där. Efter era sånger

föreställde jag mig er helt annorlunda, yngre. Hur

gammal är ni?

— Trettiofem, sade jag.

— Jag är tjugusex.

Ii — Verkligen! sade jag med låtsad förvåning, ni

ser så ung ut. Man skulle kunna gissa...

— Nej, käre granne, avbröt hon mig, jag behöver

inga komplimanger.

— Vad för komplimanger?

Nog, nog om den saken. Ta ert glas!

Jag blev inte så lite förvirrad. Ser man på, inga

komplimanger!... Jag hade alltid trott, att det räckte

att prisa en kvinnas hatt eller skor för att verka

till-dragande på henne. Eller ännu bättre -r- göra henne

yngre. Och hon...

Hon var mycket gästvänlig — bjöd mig på allt

möjligt. Jag tänkte: då det är kommunism, behöver

jag inte genera mig. Det blev en trevlig kväll till

sist...

Från den aftonen hade vi slutit något slags

vänskapsförbund. Jag drack te hos henne, skämtade