Page 113

- Alexander Jakovlev: Klockan fyra på natten

KLOCKAN FYRA PA NATTEN 101

och skrattade med henne — men ingenting mera.

Det kunde vara farligt. En av mina vänner hade

umgåtts med en sådan där, men övergav henne sedan.

Då gick hon genast till tjekan och angav honom

som motrevolutionär, så det var inte långt ifrån,

att han blev skjuten. Nej, med dessa flickor vågar

man inte leka kärlek. För resten träffade jag henne

inte så ofta, hon kom sällan hem före klockan tolv.

Så bjöd hon mig en dag på te igen.

— Kom in ett slag, sade hon, och ta gitarren med

er, så sjunger vi tillsammans! Jag har fått min

ranson i1 dag, så det finns lite att bjuda på.

Vem avstår från en sådan inbjudan?

Vi satt där och samtalade helt vänskapligt. Hon

serverade mig.

Plötsligt hördes en ringning.

— Är Maria Vasiljevna hemma?

Hon blev alldeles upprörd och sprang genast till

dörren.

— Jag är hemma. Var så god och stig på, hit in,

Vasilij Nikititj!

Hon rodnade djupt — ögonen glänste.

Jaså, tänkte jag.

En snobb i uniform och ridbyxor steg in. Viktig

och spänstig.

Jag förstod genast, att jag var överflödig. Jag

ville gå, men Maria Vasiljevna höll mig kvar.

— Sjung något, sade hon.

Jag hade ingen lust att sjunga för den där sprätten

i ridbyxorna. Brrr... vad det var avskyvärt. Jag har