Page 114

- Alexander Jakovlev: Klockan fyra på natten

alltid tyckt, att sådana där byxor är så uppsvällda,

bara för att man lättare ska kunna stoppa in mutor

i dem. Men jag sade:

— För er är jag beredd att gå genom eld och

vatten, Maria Vasiljevna. Vad ska jag sjunga?

— Er älsklingsbit.

Jag sjöng en romans, sedan en till... men

plötsligt utropade gästen:

— Nog nu med dessa barnvisor — era romanser

menar jag.

Jag blev arg:

— Vad ska jag då sjunga?

I stället för att svara gjorde han en förfärlig

grimas, lyfte ena handen och stämde upp:

»Fientliga stormar brusa över oss...»

[1]

Och han stampade takten med foten. Då smög jag

mig genast in till mig med min gitarr. Jag har

fått nog av de där stormarna. De är inte skrivna

för mig, de är alltför larmande, och i vilket fall som

helst ska de inte sjungas till gitarr...

Och efter en timme hörde jag bakom väggen heta

viskningar:

— Vad gör ni?... Låt mig vara... Bort med era

händer... Jag ber er.

Och vilket skratt!

Det var klart — den avgörande kampen hade börjat

Jag tog på mig hatten och rusade ut.. Sådant

upprör en.

Trots allt detta avbröts dock inte vår bekantskap.

[1] Ur den ryska revolutionssången Varsjavjanka.