Page 115

- Alexander Jakovlev: Klockan fyra på natten

KLOCKAN FYRA PA NATTEN 103

Jag hade en tanke, ett hopp... Varför ska man

inte ha lite roligt, när ett tillfälle yppar sig? Ja,g

såg, att flickan var mycket fri av sig —när hon fick

besök, lade jag mig vid väggen och lyssnade. Då

hör man ju allt förstås. Flickor, ja!...

Då Praskovja Spiridonovna träffade mig, himlade

hon sig alltid och skrattade ljudlöst men glatt.

— Er granne, vet ni, hon har åter besök. Har ni

hört? Och åter en ny herre... Där har ni dom —

det nya livets grundläggare.

— Ja, sade jag, det är inte alls bra.

Men för mig själv tänkte jag: »Ack, det goda går

en ur händerna.»

Det är så trist att vara ensam, alla möjliga

tankar snurrar då runt i ens huvud.

En kort tid därefter reste hon bort någonstans.

En hel vecka stod hennes rum tomt och låst, och jag

började leva lugnt igen. Praskovja Spiridonovna tittade

åter in till mig och drack te hos mig. Och viskade:

— Ramlar dom snart?

— Mycket snart, Praskovja Spiridonovna. Lugna

er bara. De ramlar snart, vänta bara. Snart flyter det

nog av mjölk och honung.

— Kanske inte precis det, men det blir nog lättare

att leva.

Så drömde hon och började till och med att tala

högre — hennes ansikte sken.

Plötsligt hördes en ringning. Någon klampade i

korridoren, och dörren öppnades i rummet bredvid.

— Hon!