Page 116

- Alexander Jakovlev: Klockan fyra på natten

104 ALEXANDER JAKOVLEV

Praskovja Spiridonovna blev så uppskrämd, att

hon spillde ut teet. Och hon sprang sin väg utan

att säga adjö. Knappt var hon utanför dörren, förrån

det bultade i väggen.

— År ni hemma, granne?

— Ja, sade jag. Välkommen tillbaks.

— Jag ska bara tvätta mig, så dricker vi te

tillsammans. Jag har en massa godsaker med mig.

Jag gick in till henne. Med gitarren, det är klart

— hon tyckte om den. Hon hade blivit en smula

solbränd, skrattade, hennes tänder glänste.

— Jag har varit hos min syster, vilat lite. Vilka

barn hon har!

— Snälla?

— Härliga ungar! Hela dagarna lekte jag med

dem.

— Ha, ha, ha! skrattade jag, det är ju riktigt

brackigt!

Hon blev genast allvarlig.

— Ja, om man tänker efter, så har ni verkligen

rätt. Men jag var ändå inte så lite avundsjuk.

Aha, tänkte jag, naturen tar ut sin rätt —^den

lilla katten längtar efter värme. Jag fattade hennes

hand, strök den och sade:

— Ni är en god människa, Maria Vasiljevnaj jag

tycker mycket om er.

Men hon ryckte bort sin hand och skrattade: ,

— Men jag för min del tycker inte alls om sådana

som ni!

— Vad för ena?

— Sådana där tröga, lättjefulla ...