Page 117

- Alexander Jakovlev: Klockan fyra på natten

KLOCKAN FYRA PA NATTEN

— Vilka tycker ni om då?

— Modiga, starka. Mannen måste brinna som en

eld, förstår ni!...

Hon sköt till och med sin stol ifrån mig.

Nå ja, älska bara dina brandmän. Varsågod!

Mig gör det absolut detsamma. Jag har levat, innan

jag kände dig, och klarar mig nog också i

fortsättningen.

Från den stunden var jag orubblig i mitt beslut

att vara försiktig med henne. Besökte jag henne,

talade jag bara om likgiltiga saker. Hon var precis

som en man för mig. Ni skulle bara ha hört, hur hon

talade om »människan»!... En gån g satt vi

tillsammans.

— Borgaren är ett kräk, tänker bara på sig själv.

— Man måste tycka synd om varje människa, sade

jag. Den minsta människa är ändå en människa.

— Men vem behöver honom, den strunten, det

kräket?

— Han behöver sig själv, han är nödvändig för

sina barn, för sin hustru... Man får inte skämta om

människan!

— Det gör jag ju inte heller!...

— Det finns blommor, som blommar en gång vart

hundrade år. Och sådana blommor pysslar man

om... Men människan blommar bara en enda gång

under hela evigheten. Varför ska man då inte också

pyssla om henne? Och hur mycket sen!

Hon skrattade bara... funderade ett tag och sade

slutligen dystert:

— Vet ni1, vad jag har för ett fel?