Page 118

- Alexander Jakovlev: Klockan fyra på natten

114 ALEXANDER JAKOVLEV

— Vad då för ett?

— Jag kan inte döda en människa.

Jag hoppade till.

— Är det ett fel! Det är ju, gudskelov, mycket

bra!

— Nej, det är ett fel. Jag måste vara stark. Det

är... en svaghet.

Jaså, tänkte jag, då är det bäst, man aktar sig.

Och jag undvek henne mer och mer. Hon kunde

gärna få göra, som hon ville. Jag gick inte längre

med något nöje till henne. Men hon däremot, ser ni,

bjöd mig varje kväll till sig.

Det var tusan! Hade hon redan tröttnat på sina

egna? Jag förstod ingenting. Och vilka samtal sen!

En gång började hon till och med att tala om gudi

På mitt hedersord.

En kväll, då jag var inne hos henne, frågade

hon mig plötsligt:

— Har ni någonsin tänkt på döden, Bobkov?

Jag blev verkligen häpen, det måste jag tillstå.

— Det är klart, Maria Vasiljevna. Nuförtiden är

det nästan omöjligt att inte tänka på döden, då den

ständigt går omkring bland oss. Vår tid är olik

alla andra. Allt dör — människor, djur, fält, fabriker,

städer, floder... Man vill helst inte tänka på det,

men man kan inte låta bli.

— Vilket dödssätt föredrar ni?

— Jag föredrar inget. Jag tycker inte om döden.

— Men svara ändå! En borgardöd i sängen, eller

i revolutionen — i kampen?