Page 16

- Gleb Aleksejev: Ingen återvändo

fattigdomen hos fördettingarna? Djupet av

människans fall kan man ändå inte mäta.

Sjorotjkin stängde fönstret. Ett klibbigt, höstlikt

drag svepte genom rummet. Baracken var som en

multnad, av okynne sönderslagen likkista, och i den

krälade det gamla Ryssland som maskar: officerare,

ämbetsmän, advokater och godsägare. I denna tanke låg

en underlig, smärtsam sötma. Den sjätte världsdelen

hade gått under. Nu ett kommissariat — inte Ryssland

längre. De — officerarna, ämbetsmännen och

godsägarna — hade skyddat kulturen mot bolsjevikerna!

I den ojämna kampen hade de räddat västern. Desto

tarvligare av västern, som föst dem tillsammans som

spetälska kadaver bakom taggtrådsstängslet i det

nedspottade koncentrationslägret trettio verst från

staden och fyra från den närmaste byn. Allt hade de

förutsett dessa skurkar. Men att stolt dö på denna

sophög — till bundsförvanternas tröst och

eftervärldens ära — hade alla inte mod till. För resten, varför

skulle de inte foga sig i sitt öde? Det var

förnedrande, men mat fick man ju.

En amerikansk ungdomsförening hade givit var och

en ett par pyjamas, ett par varma strumpor och en

tub tandpasta. Öm inte alla hade tandborstar, så

visade det sig, att det gick utmärkt att borsta

tänderna med pekfingret. Hälsan var god, och

fordringarna kunde man pressa ned till ett minimum.

Under de fyra emigrantåren hade denna utmärkta

mänskliga förmåga gjort många tjänster... Det var

bara att lugnt ligga kvar under det lusiga täcket,

tills man jagades upp, vänta på trumpetsignalen