Page 119

- Alexander Jakovlev: Klockan fyra på natten

KLOCKAN FYRA PA NATTEN 107

Tusan också! Jag hade för länge sedan lagt märke

till att något underligt försiggick med henne. Nå,

undra på det — ständigt nya kavaljerer, men ändå

alltid ensam, och hon är inte så ung längre. Varje

natt suckade hon så tungt, när hon lade sig, att man

tyckte synd om henne.

Jag svarade:

— Till och med under revolutioner dör

människorna helt prosaiskt — i sängen. Kommer döden,

så dör ändå var och en för sig själv, om också tjugu

internationalister står på gården. Vet ni, om ingen

vän finns vid dödsbädden, då är det verkligen

beklagligt ... Revolutionen behöver människan, då hon är

stark som en maskin, men klickar hon, då är det slut

— man är glömd. Och så dör man som den

vanligaste kälkborgare. Det har jag själv sett.

Tigande sänkte hon huvudet.

— Men om en älskad människa finns i närheten,

är det lättare att dö då?

— Jag tror det. En väns kärlek värmer upp

hjärtat. För resten är det ju skräp alltihop. Ni gör ju

revolutioner, störtar omkull världar... Ni kan väl

aldrig ha det tråkigt?

— Vad då, revolutionen? sade hon. Den finns

redan i fem års tid. I början var det verklighet...

nu vill man något annat.

— Vad vill ni då? log jag ironiskt.

— En vrå, sade hon. En egen vrå. En liten lycka,

men min egen. Ingen annan får röra vid den. Jag

har blivit som förvandlad, sen jag såg min systers

barn.