Page 120

- Alexander Jakovlev: Klockan fyra på natten

116 ALEXANDER JAKOVLEV

— Strunta i1 det, sade jag, det är ju så brackigt!

Hon teg. Leende betraktade jag henne från sidan

och sade:.

— Det är bara vi syndare, som kan drömma om

en sådan liten lycka. Men ni— ni kan bara drömma

om världslyckan.

Jag ville förstås bara pika henne. Hon satt tyst,

sänkte huvudet och stirrade på golvet. Då stämde jag

upp min älsklingsbit igen:

»Så sjöng åtminstone du med mig!...»

Då rasade hon häftigt upp och skrek nästan:

— Nu har ni skrålat nog! Ge er i väg — jag

vill sova!

Uppriktigt sagt, så blev jag häpen. Det där skulle

vara hövlighet! Jag gick och beslöt att aldrig mer

besöka henne.

Dra åt helvete! tänkte jag för mig själv.

Men efter en vecka bjöd hon mig åter till sig. Vi

drack te och pratade om ditt och datt. Hon hade

mörka ringar under ögonen.

— Säg, Bobkov, har ni älskat någon gång?

— Hur menar ni?

— Jag menar, om ni älskat en kvinna, en flicka!

Har ni någonsin varit kär?

— Det är självklart! Jag är väl inget helgon

heller.

— Men varför har ni inte gift er, fast ni är

trettiofem år? Se där, ni är ju redan grå vid tinningarna

och fortfarande ungkarl.