Page 121

- Alexander Jakovlev: Klockan fyra på natten

KLOCKAN FYRA PA NATTEN 109

— Ödet, Maria Vasiljevna. Först valde jag för

länge — jag var ju så ung, så kom kriget,

revolutionen ... nå ... och nu som ni ser...

— Berätta, hur ni blev kär. Det är nämligen så

svårt att tro...

— Varför är det så svårt att tro?

— Ni kan visst inte älska något annat än er

balalajka.

— Gitarr, min nådiga, gitarr.

— Det gör väl detsamma. Berätta bara!

Jag kände mig lite generad i början — kärlek, det

är en så delikat sak. Men jag hade ändå lust att

berätta allt på ett så sorglustigt sätt, att Maria

Vasiljevna skulle skratta men samtidigt tycka synd om

mig. Man talar ju alltid om sitt förflutna på det

sättet, med ett litet leende. Och så berättade jag om

Nadjenka, en flicka, jag känt. Hon brukade alltid

skratta. Hade man bara hört hennes skratt en enda

gång, glömde man det aldrig. Vi tänkte redan på

giftermål, då jag en gång tog henne med mig till

ett litterärt möte i Proletkult. Min Nadjenka hörde

på, och så sade hon plötsligt:

— Jag vill också skriva vers.

Nå, varför inte. Varje dumbom skriver vers

nuförtiden. Dessa poeter strövar omkring i hela koppel

som hundar på våren. Det gäller bara att skriva på.

Omkring en vecka senare visade Nadjenka en

skrivbok för mig.

— Läs det här, sade hon.

Jag öppnade boken. Gode gud! Hela skrivboken

var fullklottrad. Hon hade antagligen skrivit dag och