Page 122

- Alexander Jakovlev: Klockan fyra på natten

118 ALEXANDER JAKOVLEV

natt. Dikterna var förstås mycket dåliga. Jag läste

igenom dem och sade:

— Du skriver bra, Nadja, mycket bra.

Hon sken upp och blev fundersam.

— Ska jag kanske läsa upp dem i den litterära

cirkeln?

Jag blev förskräckt, avrådde, men hon sade:

— Du säger ju själv, att de är bra. Jag ska

läsa upp dem...

Och nästa vecka läste hon upp dem. Med en

sådan där silverstämma, förstår ni, och så rodnade

hon och blev så söt, miljoner gånger vackrare än

alla dikter i världen. Alla ynglingarna, som var

närvarande på sammankomsten, såg glupskt på henne,

som om hon varit något ätbart. För att säga

sanningen visade sig dikterna ännu jämmerligare vid

uppläsningen, och om inte Nadja deklamerat dem själv,

hade det blivit fiasko. Men nu hörde alla på. Och

efter uppläsningen kom en tjock karl i sammetskavaj

fram till henne, stövlar till knäna, fingrade på

fyrtiotvå knappar — det var inte en poet, utan en lyrisk

sprakfåle. Hans feta kinder guppade, och han sade

till Nadjenka:

— Ni är verkligen genial! Vilka bilder, vilka

assonanser!

Och han himlade sig och rullade med ögonen,

den skurken, precis som av förtjusning. Det steg

Nadjenka åt huvudet. Hon hade inte anat, att hon

var en så genial diktarinna.

Vi gick också tillsammans hem den kvällen, men