Page 123

- Alexander Jakovlev: Klockan fyra på natten

KLOCKAN FYRA PA NATTEN m

hon talade knappt med mig. Tänk bara, en genial

poet, och bredvid henne, jag — en enkel människa!

Det blåste kallt i mitt bröst... hm, ja.

Sedan gick min Nadjenka ofta på de litterära

sammankomsterna. Men hon bad inte, att jag skulle göra

henne sällskap. Nå ja, då gick jag ensam. Var där

två gånger. Satte mig i ett hörn och såg på. Kring

Nadjenka fjantade inte en, utan fem hjältar och

viskade i hennes högra öra och i det vänstra.

Nadjenka strålade. Då slutade jag upp att gå dit. Varför

skulle jag reta upp mig i onödan?

Ungefär en månad därefter kom Nadjenkas mor

springande alldeles upprörd — vi bodde inte långt

från varandra.

— Var är Nadjenka? frågade hon.

— Hur ska jag kunna veta det?

— Ni går ju tillsammans, sade hon, ni är ju

hennes fästman.

— Nej, svarade jag, jag har inte träffat henne

på en månad. Och hennes fästman var jag bara

så länge, hon inte var en genial poetissa...

Jag tyckte synd om gumman, men var på samma

gång glad — gudskelov, att jag inte gift mig med en

så lättsinnig flicka.

Och sedan fick jag höra från annat håll, att min

Nadjenka gick ur hand i hand.

Så träffade jag henne efter ett halvt år. Hon var

mager, och det lyste fasa ur hennes ögon. A hå hå!

Det syntes genast — de lyriska hingstarna hade ätit

upp min stackars Nadjenka.