Page 124

- Alexander Jakovlev: Klockan fyra på natten

ALEXANDER JAKOVLEV

Jag berättade och skrattade. Såg upp — Maria

Vasiljevnas ansikte hade mörknat. Hon sade tyst:

— Lyriska... ja... men... hur tror ni, finns det

också po-li-ti-ska?

Hon frågade med eftertryck,

y— Visst finns det det, skrattade jag, varför inte?

Man berättar ju, att en kommissarie håller sig med

ett dussin sångerskor. Och han gör också på samma

sätt. Tycker han om en flicka, så säger han till

henne: »Å, vilken röst ni har, ni sjunger gudomligt!

Jag ska skriva i tidningarna om er.» Och flickan är

beredd att göra vad som helst för sådant beröm...

Maria Vasiljevna blev ändå dystrare och såg

förbittrad på mig:

— Säg, Bobkov, skulle ni vilja gifta er med mig?

— Vad? Hur menar ni?

— Helt enkelt... gifta er...

— Men skämta nu inte, Maria Vasiljevna, låt oss

dricka te i stället!

— Försök inte med några undanflykter. Svara

ärligt... ja eller nej!

Hon var mycket upprörd, och hennes ögon glänste

feberaktigt och vredgat, som jag tyckte.

Ja, ser ni, jag tycker inte om kvinnor som..,?

röker.

Hon skrattade förtörnad.

— Men om jag skulle sluta upp att röka?

Nu gällde det att tala rent ut.

— Det vet jag inte, Maria Vasiljevna, jag skulle

nog inte göra det ändå, så stormig som ni är!

Och jag, vet ni, är mycket stillsam av mig. Ni har