Page 125

- Alexander Jakovlev: Klockan fyra på natten

KLOCKAN FYRA PA NATTEN 113

ju själv kallat mig för bracka. Det är också så —

ni är en örn och jag en sparv.

Jag visste nog, vad hon ville och varför hon

ville det. Hon hade tröttnat på »revolutionens röda

peppar», och nu önskade hon sig något annat, som

var mindre starkt — hon ville ha »borgargrädde».

Undra på det. En tjugusexårig flicka, och vad hade

hon! Några böcker på bordet och Karl Marx på

väggen. För en man är det lättare att vara ensam,

värre för en kvinna. Kvinnan tycker om att ha det

varmt och hemtrevligt som en katt, och det är mycket

värre för henne än för oss att vara utan ömhet.

— Men ni är verkligen en obetydlig människa.

— Ja, sade jag, verkligen.

— En intetsägande människa.

Då blev jag arg.

— Fast intetsägande så vill jag ändå inte gifta

mig med er.

Hon skrattade.

— Men ni har tänder ändå.

— Ja, och det inte så dåliga.

— A, sådant skräp... barn, familj, giftermål...

— För den ena är det skräp, men inte för den

andra kanske. Jag till exempel skulle inte ha något

emot att gifta mig med en ordentlig flicka, och jag

skulle vara henne den trognaste man i världen. Jaha,

kamrat Maria Vasiljevna, världens lycka är kanske en

stor sak, men familjens, min lycka, är kanske ändå

större. Ni sade själv...

— Jag har inte sagt något. Det var bara ett

8. — Riw kin - B r i c k, 14 sovjetryska berättare.