Page 126

- Alexander Jakovlev: Klockan fyra på natten

114 ALEXANDER JAKOVLEV

ögonblicks svaghet, och ni har redan tärikt er, gud

vet vad! Nog med bracksamtal!

— Om det är nog, så är det nog. Mig gör det

alldeles detsamma.

Jag såg, att hon var nära att brista i gråt. Något

måste vara på tok.

Samma afton bjöd hon mig på teatern.

— Kom med, sade hon, jag har skaffat en biljett

åt er!

— Tackar allra ödmjukast, ni är alldeles för

vänlig.

Uppriktigt sagt blev jag inte så lite förvånad.

Hon uppvaktar mig, tänkte jag. Har man sett på

maken! Hon tror kanske, hon fått tag på en fästman.

För resten, det kan göra precis detsamma.

Vi såg Farbror Vanja.

Och just då man kommit till höstkvällen, till

den scen, där farbror Vanja sorgset, nästan gråtande

säger: »O, vad det är tungt, om du bara visste, hur

tungt det är!» och Sonja svarar honom: »Vad ska man

göra åt det? Man måste leva, man måste tåligt bära

sina lidanden. Även vi ska få vila och se himlen

smyckad med diamanter!» — då hoppade min granne

upp, men satte sig ned igen; Vet ni, jag blev

riktigt förskräckt. Viskade till henne:

— Hur är det fatt?

Och hon svarade också viskande:

Hösten kommer, och vem ska jag då ha vid

min sida? Säg, säg, vem ska då vara hos

mig?.–Var är min diamanthimmel?...