Page 127

- Alexander Jakovlev: Klockan fyra på natten

KLOCKAN FYRA PA NATTEN

Jag kände, att hon grät.

Det är inte så lite, hon önskar sig, tänkte jag.

— Tss... tss där borta! hyssjade man åt oss.

Vi teg, men hon steg tyst upp och lämnade

teatern, och jag nörde, hur man brummade i mörkret

bakom henne, då hon trängde sig fram mellan

bänkarna. Jag satt kvar till slutet. Trodde först, att jag

skulle hinna fatt henne. Nej, det lyckades inte. Så gick

jag ensam hem. En tanke snurrade envist runt i

huvudet på mig: hösten kommer. Nå, än sen? Den

hade ju redan kommit. Regnet silade. Inte starkt, men

i små droppar — ett riktigt höstregn.

Man blir så vemodig, när det regnar så där,

särskilt om man är alldeles ensam. Jag avskyr sådana

kvällar. Man vet inte, vad man ska ta sig till... Då

tar jag ner gitarren från väggen.

»Sjung åtminstone du med mig...»

Det blir liksom lättare då.

Den gången var jag också så tungsint. Här levde

jag ensam — gud vet varför? Något mål? Det hade

jag inte. En ungkarl. Fem år går, och det kommer

att lukta hund om mig, ty en riktig ingrodd ungkarl

luktar alltid hund.

Och varför just en himmel med diamanter?... Jag

skulle vara nöjd med något enklare, utan diamanter.

Om det inte hade varit så jämmerliga tider, skulle

jag ha skaffat mig någon hustru... Det är klart,

att det inte fick vara en sådan kraftmänniska som

hon, och ingen poetissa heller, överhuvudtaget inte

någon med fördärvad fantasi, ty kvinnorna i vår