Page 128

- Alexander Jakovlev: Klockan fyra på natten

124 ALEXANDER JAKOVLEV

tid är sämre än männen. Och barn skulle jag ha —

små rosiga ungar... Ä, det är ingen idé att tänka på

det.,.

Jag kom hem. Mörkt i hela huset.

Var håller Maria Vasiljevna hus? undrade jag.

Kanske hon gått till någon av de sina! Nå ja!

Jag klandrade henne i tankarna. Gifta sig med en

sådan!... Direkt från teatern, utan att vänta på

slutet, och sedan rakt — nej, vet ni vad!

Värdinnan öppnade för mig. Hon fnyste förargad.

Jag vågade inte störa henne med några samtal. Men

jag hade stark lust att fråga efter Maria Vasiljevna.

Gick tyst in i mitt rum, på tåspetsarna, för att inte

bullra med skorna.

Plötsligt hörde jag från andra sidan väggen en

späd röst: i-ii-i... Som en myggas surr. Sedan

snyftningar och tunga suckar...

Ack, herre min skapare, hon var alltså hemma!

Gråter också. Där ser man en sådan kraftmänniska!

Vad skulle jag göra? Gå in till henne?

Jag funderade — det passade sig inte riktigt. Det

var inget att bry sig om för resten. Det är bra,

låt henne bara gråta ut, hon slutar nog snart.

Kvinnotårar är som vatten, har Shakespeare sagt — en

förståndig karl.

Inte heller jag hade det alltför bra — alltid ensam.

Ofta skar ensamheten djupt in i hjärtat på mig,

ändå så teg jag. Man måste kunna behärska sig.

Men det är ändå angenämt att känna sig starkare

än andra, än den där kvinnan till exempel.