Page 17

- Gleb Aleksejev: Ingen återvändo

vid tvåtiden, gå till general Golobzov på kvällen,

då och då tänka på det förflutna och ännu en

gång gripas av tanken, att ingenting troligen varit,

att ingenting är: intet Ryssland, som bedragit, intet

kommissariat, intet Tyskland med dess fördömda

läger för vita officerare och den över hela världen

dragna rostiga taggtråden kring

koncentrationsbarackerna, bakom vilka halvnakna människor gingo

med ordet »slusk» outplånligt inristat på nästan varje

ansikte.

När Sjorotjkin tänkte på sina grannar i baracken,

spottade han av vämjelse. Hur kunde man ens

hoppas på att befria Ryssland med sådana

tukthusfångar?... Ryssland var förlorat!

Allt detta började efter Manjetjkas död. »Ack,

Manjetjka, Manjetjka! Varför har du lämnat mig?»

tänkte han med folkvisans enkla refräng. Utfattig,

ensam bland skurkar, utan hopp, utan fädernesland.

Här gick en duktig byggmästare och ärlig officer

under bland en hop avsigkomna människor, i den

genomfrusna, av människotårar och regn

genomdränkta baracken — för rakt ingenting!

Revolutionens lagar äro en historisk nödvändighet,

men vad hade överste Sjorotjkin att göra med dessa

utspekulerade, livlösa fraser? Sju år i följd hade

man kallat honom att kämpa: först för tsaren och

fäderneslandet mot de »förbannade tyskarna», sedan

bara för fäderneslandet utan tsaren, för Rysslands

»ärofulla förflutna», för »troheten mot de allierade»,

och nu hade han kastats dit under den främmande