Page 129

- Alexander Jakovlev: Klockan fyra på natten

KLOCKAN FYRA PA NATTEN 117

Jag minns inte, när jag somnade. Jag hade

underliga drömmar... Plötsligt ett brak!... Jag hoppade

upp — lyssnade. Väggen darrade. Innanför

tapeten ramlade murbruket ner, och i öronen surrade det:

ssssss.

I korridoren sprang människor omkring och skrek:

— Herregud, vad har hänt?

— Det är hos Maria Vasiljevna!

— Maria Vasiljevna! — vad har hänt?

Man slog med knytnävarna på hennes dörr.

— Oj, oj, hon har kanske skjutit sig!

Jag rusade ut i korridoren, ja, vet ni, i bara

skjortan, precis som jag var. Framför dörren stod tre

kvinnor i bara linnet... Ingen av oss brydde sig om

det, så uppskrämda var vi alla.

— Bryt upp dörren! Hör ni, hon rosslar! Nikolaj

Ivanovitj, ni som är starkast, bryt upp dörren!

Jag tryckte skuldran mot dörren, den knakade och

sprang upp.

Ja, hon rosslade. Jag vågade inte gå in — det var

så mörkt. De andra trängde på, jag trevade efter

kontakten.

Maria Vasiljevna låg på sängen — ansiktet vitt,

blodigt linne. Bredvid henne låg en svart revolver.

Jag hörde värdinnan säga:

— Rakt i hjärtat träffade det.

Det gick runt i huvudet på mig — jag förstod

ingenting. Stod där som en åsna och tittade på.

Någon sade:

— Hon har kanske lämnat en lapp efter sig.

— Ja, där ligger en.