Page 133

- Leonid Leonov: Handen i fönstret

— Det är lätt att dö, sade Prochor Stafejev. Lätt

och inte alls bittert. Döden har ingen smak — den

är varken bitter eller söt...

Främlingarna från de flygande avdelningarna

vände sig förvånade om mot gubben. Juda skämtade

viskande, men tillräckligt högt, för att den gamle

skulle höra det:

— Gubben pratar strunt i dag!

Prochor strök långsamt sitt vita hår med

handflatan och förklarade stillsamt och tydligt:

— Människan är som en blomma. Redan vid

födelsen börjar hon dö. Hon dör lite dag för dag, och

för varje timma förlorar hon i färg. Hon kommer till

jorden bara för att dö.

Prochor skrattade tyst, då han fick syn på en

soldat, som lyssnade på honom med vidöppen mun.

— Människan är som en blomma. Och om hennes

ögon en gång blivit vana vid mörkret, så vill de inte,

säg, att jag pratar skräp, så vill de inte mera se

ljus. Det är märkvärdigt, att det sker så ofta.

Människan är inte skapad att göra hopp i ljuset.

— Det är lögn, farbror Prochor, sade Juda, tände

sin cigarrett på ett stycke kol och bet plötsligt ihop

läpparna till ett smalt streck. Jag har upplevat något,

som just bevisar motsatsen.