Page 134

- Leonid Leonov: Handen i fönstret

De hade en lång natt framför sig, och gröten var

inte färdig. Jefim Suponjev hade utsetts av de andra

till kock för första natten. Han stökade i röken

och rörde om gröten med en gren. Man behövde inte

be Juda flera gånger, han drog fastare åt sin

kaukasiska svångrem och började berättelsen om handen

i fönstret.

Det var en iskall, sibirisk vinter. Man jagade oss

i tåg från hav till hav. Det hände förra året. En

dag kom kommissarien:

— Gör nu slut på era kvinnoaffärer, de som har

några! I morgon bär det av från Vologodfälten.

Där borta vid havet hade en böld slagit ut — det

gällde nu att skära bort den...

Vårt batteri var blixtsnabbt. På morgonen —

vapnen fram, marsch, marsch till stationen i kylan. Vi

fick ensamma en egen, uppvärmd vagn. I främre

delen — hästarna, i den andra — vi, fyra

kavallerister. Karlar, verkligt utvalda. Då det gällde

kvinnor och sprit — riktiga överdängare. På stationen

höll tåget bara två dagar, och sen bar det av

genom snön.

Det var den 18 deqember, det minns jag som i

går. Vi var i bästa stämning. En liten kamin brann i

vagnen och utanför väggarna — snö, snö. Dagarna

var stormiga. På nätterna var det som om luften

knarrade ute på fälten. Det är klart, att kvinnor

upplivade våra soldatnätter. De tiggde:

— Ta med mig, ta med mig! Låt mig få fara med

till min man... För att hämta min bror.