Page 135

- Leonid Leonov: Handen i fönstret

Vi störtade alla fyra till dörren:

— Är du inte rädd att fara med oss i vår

salongsvagn? Vi är ju fyra karlar!

Men de hade alltid samma svar:

— Än sen, kära vänner, man är ju en gång en

kvinna! Det är kvinnans lott!

— Nå ja, om det är din lott, så kryp in bara!

En gång höll tåget vid en station. Det var en

frostig kväll. Det snöade som efter en uppgjord

plan: än föll snön, än höll den upp, så började det

igen. Lokomotivet körde bort för att ta in vatten,

och två av oss gick ut att stjäla ved. Jag

vaknade, gick ut:

— Vad är det här för en station? frågade jag.

Man svarade mig något som liknade »Bultychaj».

Jag uppfattade det inte, så sömnig som jag var. Snart

började allt möjligt pack belägra oss. En gammal

gubbe, en kraftig djäkel, höll nästan på att komma i

slagsmål med oss.

— Låt mig komma med! skrek han och slog

med sin krycka mot vagnsdörren. Jag vill dö på de

varma ängarna. Det har jag rätt till. Jag har räddat

fäderneslandet...

Hur skulle man förklara för en döv, att sådana där

mumier inte hade någon rätt att åka tåg. En av

mina kamrater, Aristarch — det var en skämtsam

karl — gick fram till honom:

— Ge dig i väg, far lilla, annars äter jag upp dig!

Gubben skakade på skägget:

— Mig kan man inte äta upp! skrek han. Jag