Page 137

- Leonid Leonov: Handen i fönstret

dottern milt, men modern ryckte han till i armen, så

att hon, den stackarn, flög över golvet... Han var

en skämtare, Aristarch.

Knappt hade vi fått in dem till oss, då kom en

gymnasist i grå skoluniform springande. Han var

väl en sexton år gammal, med ränsel på ryggen.

Han stack in handen i dörrspringan, så att vi

inte kunde stänga igen. Han skulle åka efter bröd.

Hans mor höll på att hungra ihjäl, eller kanske

hans syster — det har jag glömt. Han darrade i

hela kroppen som en piskad kvinna.

— Låt mig komma in!

Men vi skrattade bara åt honom — vilken tok!

Vi hann inte tända eld i kaminen, så satte sig

tåget i gång igen. Där ute var det ett ruskigt väder —

snö och storm. Men hos oss i vagnen var det

verkligen skönt. Jag har aldrig i mitt liv haft det så

hemtrevligt som då. Det kändes så vemodigt och

behagligt på samma gång. Jag gick fram till fönstret.

Den hade blivit riktigt trind, månen. Vad sjutton

satt den där för. Och så fick jag se — genom fönstret

syntes en hand utan vante. Det var gymnasisten. Jag

förstod genast — pojken hade inte givit sig i väg,

hade ställt sig på fotsteget och hängde kvar.

Nå ja, det angick inte oss! Han kunde gärna hänga

där, då man ändå inte kunde köra bort honom.

Jag klöv några vedstycken med sabeln. Aristarch

lämnade genast sin brits åt modern och satte sig

bredvid dottern på vedhögen, kastade det ena benet

över det andra och började prata med flickan:

vad för en människa hon var, från vilken stad hon