Page 138

- Leonid Leonov: Handen i fönstret

kom, det ena med det andra, hur hon hette... vad

hon hade för något i sitt fodral. Kort sagt, han

frågade ut henne om allt. Flickan sneglade mot

modern, men blev så småningom mera säker. Hon

öppnade fodralet. Där låg en fiol, som liknade henne

själv — mager, med en lätt böjd näsa och smärt

som hon.

— Ni spelar alltså? sade Aristarch och kisade som

en katt. Jag tycker om romanser. Petrov där klinkar

på balalajka, men det är ju ingenting! Vi är ju så

okunniga.

— Varför det? skrattade flickan. Nu blir ju allt

bra, allmän skolbildning!

— Å nej, svarade Aristarch, ni läser böcker, ni,

men vi kan bara äta gurkor.

Flickan med fiolen skrattade bara och gned sin

lilla näsa med en näsduk.

Sedan Aristarch pratat vänligt med henne en stund,

gick han in i den mörka hästavdelningen och ropade

på oss.

— Låt oss dra lott med tändstickor, vem som ska

börja först, sade han.

Vi kastade fyra tändstickor i en mössa, och Ivan

drog för Petrucha. Petrucha satt under tiden hos

flickan, för att hon inte skulle ha det tråkigt. Men

han kunde inte hålla samtalet i gång, och därför

bad han henne, att hon skulle spela på sin fiol.

Och vi hade knappt hunnit dra tändstickorna — det

var min tur först — då hörde vi plötsligt ett ljud.

Jag sprang fram och stod där som förstenad. Flickan

spelade på fiolen och stirrade på de röda kolen i