Page 18

- Gleb Aleksejev: Ingen återvändo

barackens kalla tak, till tyskarna, gårdagens

fiender, för att leva av deras bröd. Och varken tsaren

eller fäderneslandet eller själva hjältedåden hade

varit nödvändiga. Allt var ett historiskt förflutet.

»Ödets hårda ironi», brukade general Golobzov säga.

Förut kunde man åtminstone bevisa, att man hade

förpliktelser på slagfältet mot det historiska

förflutna — en hederssak, hm ja!

Tillsammans med generalen skrevo de böneskrifter

till de utländska legationerna: till den franska,

engelska, ja, till och med till den montenegriska, i vilka

de påminde om att ryssarna 1915 räddat Paris, och

om inte ryssarna hade varit, skulle Montenegro inte

existerat. Men... hur voro alla dessa allierade! Om

de av hövlighet åtminstone hade svarat!

General Golobzov hyste ett sista hopp — den

abessinske härskaren. Han gjorde sig underrättad om

denne: om han någonsin varit i Ryssland, i så fall

under vilken tsar, och med vilka nådiga ord han

mottagits? Generalen hade ingenting emot att i

värsta fall bli chef för en abessinsk brigad.

Sju år hade Sjorotjkin offrat för Ryssland, allt

hade han givit det: ungdomen, hälsan, hoppet om en

sorglös ålderdom, en son vid Besura, en dotter på

tyfuslasarettet i Novorossijsk, hustrun på Berlins

ryska kyrkogård i närheten av Pschorr-Bräu.

Det fanns ingenting mer att stoppa i ödets

glupska gap. Ack, Manjetjka, Manjetjka, historiens och

ödets sista offer! Du borde ha räddats. Det vore

skönt, att en enslig höstnatt trycka sig mot dina

varma knän och berätta för dig, hur grymt och