Page 139

- Leonid Leonov: Handen i fönstret

kaminen. Klangen var enkel, vek, så att den rörde oss.

Jag satte mig på en vedkubbe och tänkte: »Vi kan

vänta, tills hon blir färdig. Tålamod har vi ju vant

oss vid från vår tidigaste barndom.»

Och hon spelade för oss. Tänk bara, ibland var

det som rosor, något så varmt och mjukt. Hon med

mustaschen snarkade redan, men flickan fladdrade

bara på. Jag satt där som ett skalat ägg, vågade

inte lyfta en hand, kände mig skamsen till mods.

Och fiolen, så bräcklig, med ett finger kunde man

trycka sönder den — så bräcklig var den, och ett

sådant ljud!

Jag kände mig ledsen, jag var nära att

stortjuta. Jag sprang upp från min plats och störtade

fram till Aristarch, och han stod också där med ett

ansikte, vitt som skummet i en omskakad butelj.

Vi skramlade just över en bro.

— Det där spelar hon för mig, viskade Aristarch.

Men jag hörde inte på honom, utan kände bara,

att mitt ansikte förvreds. Plötsligt drevs jag mot

fönstret. Jag såg järnstången, men ingen hand höll i

den...

Så spelade hon för oss hela vägen utan avbrott,

ända till nästa station. Efteråt var jag förstås arg,

att hon slapp undan oss. Och där ute blåste vinden

hårt. Genom springorna svedde oss kölden.

— Bara för att lura er, spelade hon, sade Andrusja

Podprijatov.

— Hop ville knäcka oss, tillade Juda och slutade

sin berättelse.