Page 144

- Vladimir Lidin: En människoson

VLADIMIR LIDIN

slag och se efter min lilla svarting. Han tröttar

alldeles ut mig. Han vill inte ha mjölk. Men det är en

underbar liten katt.

Kvinnan skrattade och stack huvudet djupare in i

fönstret.

— Skvorez, vad kan du finna för nöje i att

jämt pyssla med halvdöda kattor? Du kan ändå

inte samla upp alla, du borde allt hellre försöka

skaffa dig en lämplig hustru, du som förtjänar*^

Skvorez avbröt sitt arbete och såg på kvinnan

genom de runda glasögonen.

— Vad behöver jag en hustru till? Varför ska jag

fördärva en annans liv? Och så kommer en hustru

förstås att försöka uppfostra mig. Mina kattor jagar

hon bort, pojkarna på gården brukar ibland leka här

hos mig — dem kör hon också i väg, och så kommer

vi att bara vara två, min hustru och jag. Men tänk

så många människor jag har omkring mig nu. Hela

jorden är min. En kvinna kommer aldrig att tåla

mina Jcattor.

Skvorez hyste medlidande med alla hungrande,

hemlösa stackare. Han tog reda på dem, men

han var samtidigt förargad över sin svaghet, ty alla

dessa halvdöda kattor med rinnande ögon och dessa

sjuka valpar, som han hittade på de låga hustaken

eller vid staketen på öde platser, tjöto bela nätterna

i ett kör, och de fordrade vård, mat, ordentlig

behandling. Han slet alldeles ut sig för deras skull.

En skurgumma kom ibland för att städa hans idé,

som var genomsyrat av outplånlig kattlukt. Då

jagade hon från hörn till hörn undan de skabbiga