Page 145

- Vladimir Lidin: En människoson

EN MÄNNISKOSON

kattorna och valparna, som ständigt vätte ned golvet

och som Skvorez varje dag, till och med mitt under

arbetet, brukade släpa i väg med till veterinären

Tverdik.

Tverdik stod på gården i sina stövlar, orakad, med

vidunderligt uppsvullet ansikte, tuggade långsamt på

underläppen och såg på, hur en get betäcktes...

Hans avelsbock, som gav stadens getter deras

avkomma, var hemsk och liknade mest en skorvig

djävul. Den hade bara tre ben (ena frambenet

saknades), ett långt talmudiskt skägg och var mycket

kärlekskrank. Getterna, som fördes till honom för

att betäckas, ryggade till vid hans åsyn, men kunde

inte neka honom någonting. Tverdik grep valpen,

som Skvorez hade med sig, i nackskinnet, betraktade

dess mjuka, fläckiga buk, de skräckslagna ögonen

med osynliga pupiller, blåste på nosen, rätade ut

svansen, som var inklämd mellan bakbenen och sade:

— Den här hunden blir det aldrig något av. Det

är ingen hund, utan ett kräk, den kommer snart

att köla av. Titta, ser ni, magen är uppblåst, den

har inälvspest. Det kommer att kosta er en rubel,

och jag ska förgifta den.

Skvorez såg på Tverdiks vita, skäggiga kinder, på

hans fräkniga, med rött hår bevuxna händer och på

valpen, som svagt rörde på benen, och sade:

— Kanske han klarar sig ändå. Varför ska man

döda en levande varelse. Hunden är bra, och jag ska

böta den med svavel.

Tverdik svarade:

— Ni borde allt hellre köpa er en pointer för jakt