Page 147

- Vladimir Lidin: En människoson

EN MÄNNISKOSON

skor hos Skvorez. Han tog mått på Varjas fot, kände

plötsligt ett stort medlidande med den ensamma

flickan och beslöt att göra ett par vackra och billiga

skor åt henne. Han använde det bästa lädret och

tyckte om att se på Varjas bleka kinder, då hon för

ett ögonblick kilade ner till honom på kvällen för att

se på hans arbete. Hon betraktade skorna och rörde

med snabba fingrar vid hans verktyg. Det luktade

varmt kök av henne, och med hög, entonig röst

gnolade hon ibland på några visor. Det gick bra att

arbeta vid dessa melodier, och hammaren i Skvorez’

hand bultade med jämna slag. Slutligen voro hennes

skor färdiga. Varja provade dem och tog några steg

— de voro lagom. Och hon sade med släpig röst:

— Tack ska ni ha, kära Skvorez.

Sedan närmade hon sitt ansikte till hans, kysste

honom på hans blåa borst och sprang bort.

Skvorez satt kvar vid sitt arbetsbord. Han frustade,

och hans glasögon blevo oupphörligt immiga. De

voro immiga i två dagar. På tredje dagen, en

helgdag, rakade han bort sitt blåa borst, tog på sig

ett par nya byxor och gick till huset bredvid. Han

gick rakt till sadelmakaren. Hans huvud var

indraget mellan axlarna, och han hade bestämt sig för

något otroligt. Han kom till sadelmakarens dörr.

Varja steg över tröskeln i en ny klänning, eleganta

skor och med ett skärt band i håret. Skvorez sade

till henne: i

— Jag måste tala med dig, Varja.

De stodo i förstugan, och alldeles inpå sig såg

Skvorez Varjas bleka kinder och de två små rubin-