Page 148

- Vladimir Lidin: En människoson

136 VLADIMIR LIDIN

stenarna i hennes öron. Han såg de små stenarna

och visste inte, hur det gick till att han sträckte

fram armarna och tog Varja om livet. Något sådant

hade aldrig förr hänt honom. Då blevo Varjas ögon

sneda, så nära kom hon honom, och hastigt och

sakligt viskade hon:

— Inte nu, bara jag blir färdig med arbetet

kommer jag, och jag som trodde, att du, Skvorez, inte

brydde dig om sådant. Man berättar så mycket om

dig, och då är du en sådan...

Skvorez gick tillbaka hem. Han visste inte, vad han

skulle ta sig till, och tände inte något ljus på kvällen.

Flickan kom, skrapade mot den stängda luckan,

väntade en stund och gick sedan. Så slutade denna

underliga händelse för Skvorez, och han återvände till

sina små djur. Här förstod han allt, och djuren sågo

på honom med uppriktiga, lidande ögon. Kattorna,

som nyligen fått ungar, lågo på hans säng, och

valparna lekte med läderbitar och skor, som han fått till

lagning. De hoppade undan, skällde, kastade sig

sedan med framtassarna över läderbitarna igen och

släpade dem till sist under sängen. Där sleto de

fullständigt sönder dem under vällustigt morrande.

På sommaren, då staden torkat ut i solen som en

pöl och tjäran värmts upp på staketen, gingo de

hungrande genom staden. De gingo i horder för

att dö i öster. Hjulen på deras vagnar knarrade

hemskt. De hungrande gingo i tre dagar genom

staden, där de lämnade kvar sina döende och sina

barn. Barnen blevo efter i varje stad. De ville