Page 19

- Gleb Aleksejev: Ingen återvändo

outhärdligt livet är — inte värt en rutten kopek. Borra

in huvudet och ligga där utan att tänka på tiden,

på historien, på ödet.

II

I känslan av att alla offer varit förgäves började

Sjorotjkin få anfall av människohat. Att hata de röda

hade han tröttnat på under de fyra emigrantåren. För

resten, att de, judefrimurarna, tillintetgjort

Ryssland, det var han övertygad om. Att de i längden

inte skulle kunna hålla sig vid makten, det... men de

höllo sig ju redan kvar det sjätte året. Ja, den saken

var inte fullständigt klar för överste Sjorotjkin.

Skulle han hata de allierade? Men de voro ju

alltför långt borta — hatet kunde inte nå dem.

Tyskarna? Det kunde han inte nu — fastän soppan var

vattnig, så var det ändå soppa, och så voro ju

tyskarna straffade efter förtjänst... Hatet behövde

ett föremål, som var nära, inom räckhåll, för att

resultatet genast skulle kunna komma till uttryck...

Så började hans hat mot de av regnet nedmultnade

barackerna, varifrån varken gråten eller sorgen —

glädje fanns inte där — trängde ut i den fria

världen; hatet mot dessa gråa, hopplösa ansikten:

överstarna, ämbetsmännen, godsägarna, därför att

samlevnaden i detta trånga emigrantfängelse bragt

i dagen all småsinthet och nedrighet i deras

karaktärer och ännu mera därför att han under fem

år trott på att man skulle kunna »befria Ryssland»