Page 149

- Vladimir Lidin: En människoson

EN MÄNNISKOSON

inte dö, de voro mera företagsamma än de äldre.

Och en dag, sedan de hungrande dragit förbi,

plockade Skvorez upp en människovalp på torget.

Valpen var nio år gammal. Han var svart av

sol och hunger, hans nakna fötter hade svällt

förskräckligt, och huvudet var betäckt med skorv.

Valpen satt vid en mur på torget, likgiltig för allt. Hans

urvattnade ögon stirrade slött framför sig. Han

liknade en raggig hund. Skvorez böjde sig ned över

honom, och hans hjärta pressades samman av

medlidande. Han sade:

— Vad du är skabbig, min gosse. Hungern

förskönar visst inte människan. Kom med, ska du få

mat!

Det var likgiltigt för valpen, var han skulle dö.

Skvorez tog honom med sig hem och satte honom

vid bordet. Han lade en sked framför honom, bröt

av ett stycke bröd och tog fram kall soppa ur ugnen.

— Ät bara, sade han till pojken. Vad tittar du

så för, ingen kommer att göra dig illa.

Pojken tog skeden och började äta. Han åt, så

att han höll på att storkna — soppan bubblade i1

halsen — och Skvorez tog snart skålen från honom.

— Det är nog nu, du får inte äta så mycket i

början, innan du blir van. Vad heter du?

Pojken stirrade dystert framför sig.

— Grisjka.

— Grigorij alltså? Och var är dina föräldrar? Du

är föräldralös, kan jag förstå? Och vart ska du gå

med dessa människor?

— För att skaffa bröd. Vi måste klara oss till