Page 150

- Vladimir Lidin: En människoson

38 VLADIMIR LIDIN

våren, sade Grisjka allvarligt, som de äldre bruka

tala, och från våren till skörden klarar vi oss nog

på något sätt.

Han var inte mätt än och såg på soppan.

— Nej, Grigorij, du får inte mer mat nu, det kan

gå illa, när man inte är van. Det kan vara den säkra

döden. Var kommer du från?

Grisjka svarade:

— Jag kommer långt ifrån. I varje stad stannar

jag en tid. Barn får alltid lite hjälp, och när det

kommer nya skaror, fortsätter jag. Nu ska vi till

Sysran, det är bestämt.

Skvorez såg på hans vita skorv, på hans lillgamla

gestalt och skakade på huvudet.

— Det är så underligt. Du talar som en

fullvuxen bonde, men är väl knappt mer än åtta år.

— Nio, svarade Grisjka.

Det låg en valps svårmod i hans åldriga ögon.

Skvorez såg på honom. Han kände ett starkt

medlidande med pojken och sade plötsligt, efter en

stunds betänkande, till honom:

— Vet du, vad jag tänker på, min lilla vän? Du

har ingenstans att ta vägen. Det kan dröja länge,

innan ni kommer fram dit, där ni får bröd, och det

är ovisst, om ni överhuvudtaget kommer fram. Du

kan hellre arbeta hos mig till våren. Du kan hjälpa

mig, du ska få tillräckligt med mat och kan till att

börja med gå med skorna till kunderna.

Grisjka funderade en stund och sade sedan som en

timmerman från Kostroma, då han tar tjänst hos

en arbetsgivare: