Page 151

- Vladimir Lidin: En människoson

EN MÄNNISKOSON

— Nå ja, det är bra. Bara jag får ordentlig

kost... och så är bastskorna utslitna...

Hans trasiga bondskor hängde på ett snöre vid

skärpet.

— Mat ska du få, så du blir mätt, svarade Skvorez,

och dina bastskor ska jag bära ut på fältet och låta

kråkorna göra bo av dem. Vi ska göra finfina

stadsskor åt dig.

Grisjka tänkte efter ett ögonblick och frågade

allvarligt (han sålde sig inte billigt):

— Varm kost eller uppvärmda rester?

Pojken drog fastare åt repet kring sin

skörbjuggs-mage, och Skvorez sade vänligt:

— Vi kan ju bestämma att om maten blir dålig,

så kan du sluta.

Så enades de, och Grisjka, Grigorij Semjonovitj

Tebelev, stannade hos Skvorez. Han hade gått över

stäppen som en åkersork och krupit in i det första

hålet. Skvorez gjorde i ordning en bädd åt honom

ovanpå ugnen, var försiktig med maten de första

dagarna, och Grisjka såg med dystra ögon från sin

upphöjda plats, hur Skvorez tvinnade becktråden och

slog in pliggarna. Så låg han två dagar, och på den

tredje började Skvorez vänja honom vid arbetet.

Han gav honom pengar och skickade honom till

boden efter fotogen. Grisjka tog pengarna, drog på

sig Skvorez’ stora, uttrampade filtstövlar och gick ut

på gården. Där såg han sig länge omkring, kisade

mot julihimlen och kliade sig i huvudet. Grisjka

gick bort, var försvunnen ända till kvällen och kom