Page 153

- Vladimir Lidin: En människoson

EN MÄNNISKOSON 141

Grisjka svarade:

— Vad ska man annars göra med dem?

— Men tänk, om man skulle göra på samma sätt

med dig också.

— Har man kanske inte gjort det? De små plågar

man alltid värst.

Han satt på bänken, nyklippt, med stor måge.

Skvorez sade medlidsamt till honom:

— Ett odjur är du, ett odjur, det är riktigt sagt.

När ska man kunna skrapa fram människan ur dig?

I kvällsskymningen slog han fast klackjärn på

arbetsbasens stövlar. Denne bodde i samma hus, och

Skvorez sade åt Grisjka att gå till honom med dem.

Grisjka kastade stövlarna över axeln och gick bort.

Han gick i kvällsskymningen och kom inte tillbaka.

Skvorez ville inte äta utan honom och begav sig

till arbetsbasen för att höra efter, om Grisjka

lämnat stövlarna. Basen var inte hemma, men hans

hustru sade, att Grisjka inte varit där. Då gick

Skvorez för att söka reda på Grisjka. Många hade

sett honom, där han gått med stövlarna över axeln,

och de hade trott, att han var på väg med dem

till någon kund. Brandsoldaten vid porten hade också

sett Grisjka. Han hade förundrat sig över pojkens

ojämnt klippta hår. Skvorez sökte honom långt in på

natten, men fick inte tag på honom och återvände

ensam hem.

På morgonen gick han åter ut för att söka honom.

Det var torgdag. Den tryckande gryningen började

redan att ryka i blått. De rödbruna, stubbade

åkrarna lågo glädjelösa utanför staden. Skvorez gick