Page 154

- Vladimir Lidin: En människoson

VLADIMIR LIDIN

runt torget, trängde sig fram i trängseln. En blind

tiggares mjölkfärgade starrögon stirrade uttryckslöst

ut i luften, och han gnolade entonigt till sitt

strängaspel. Många uthungrade, jämmerliga varelser i

soldatrockar och skärmmössor tryckte sig intill vagnarna.

Rockarna räckte dem ända till hälarna,

skärmmössorna till näsan. Bönderna sökte jaga bort dem.

Skvorez gick och tittade under mössorna.

Gubbögon sågo på honom under de trasiga skärmarna

— munnarna voro betäckta med utslag. Han gick

vidare och led och vinkade avvärjande med

handen, som om han ville jaga från sig sitt

medlidande. Om man bara kunde samla ihop alla dessa

skabbiga kattungar och hemlösa valpar, ge dem

ordentligt med mat och låta dem leka så mycket de

ville, som valpar böra göra, för att inte tunga

bond-tankar dystert skola stirra fram ur deras gamla ögon.

Och han gick vidare och vinkade med handen. Det

var åter olidligt hett. Den grådaskiga floden torkade

ut. Skvorez gick över torget ned till stranden. Sträva,

lilafärgade tistlar växte där, och plötsligt fick han

syn på den välkända mössan med rödgardiststjärnan

och sina utslitna filtstövlar under en buske, i

Grisjka sov. Skvorez böjde sig ned över honom.

Han betraktade pojkens slumrande ansikte. Det

fårades redan av en gammal bondes rynkor, och den

smutsiga knytnäven hade han lagt under kinden.

Plötsligt öppnade Grisjka ögonen, såg på Skvorez.

Blicken blev stickande. Han drog upp knäna under

hakan, som om han ville skydda sig mot ett slag.

och rörde sig inte. Skvorez sade: