Page 155

- Vladimir Lidin: En människoson

— Nå, ditt djur, varför har du sprungit hemifrån?

Är du inte nöjd med kosten?

Grisjka låg kvar och teg. Skvorez slog sig ned

bredvid honom.

— Vill du inte säga mig, varför du gick hemifrån

och vad du gjort med stövlarna?

Då satte sig Grisjka plötsligt upp och tryckte

händerna mot marken.

— Slå mig, din djävel, sade han elakt. De har

tagit stövlarna från mig, och jag vill inte vara hos

dig, jag ska till Sysran. Det har kommit nya

hungrande hit i dag, och jag ska gå med dem.

Han fnös, och plötsligt runno ilskna tårar ur hans

ögon. Han torkade av dem med ärmen, sneglande på

Skvorez, beredd att bita till som en hund, om denne

skulle slå honom. Men Skvorez satt orörlig, han såg

på pojken med små springor bakom glasögonen

och blinkade så medlidsamt, att tårarna höllo på att

tränga fram under ögonlocken.

— Du är allt bra dum, Grisjka, sade han efter

en stund. Varför skulle jag slå dig, om man tagit

stövlarna från dig? Vi ska göra andra åt basen, men

låt oss för guds skull gå hem. Vart ska du ta vägen,

du kommer att gå under som ett höstblad. Ser du

inte, så många det är, som går efter bröd. Tusentals

är på väg, bara några hundra kommer fram.

Grisjka satt vid hans vänstra sida, och hans

skuldror sköto fram med skarpa hörn.

— Jag ska gå med de hungrande, sade han som

en grym bonde, och vi talar inte mer om den saken.

Jag vill inte gå med dig, om du också ger mig den