Page 156

- Vladimir Lidin: En människoson

VLADIMIR LIDIN

finaste mat. Dina filtstövlar vill jag inte heller ha.

Här har du dem!

Han drog upp benen och försökte ta av sig

Skvorez’ stövlar.

— Vad är du ilsken för, ditt odjur?

Skvorez tog honom vid hakan och försökte lyfta

upp hans huvud, men Grisjka tryckte huvudet hårt

mot bröstet.

— Vad är du arg för? Man har tagit stövlarna

från dig, det kan ju hända vem som helst. Det är

inget att tala om. Låt oss gå hem och göra nya.

Då lyfte Grisjka plötsligt på huvudet. Hans

stickande, gröna ögon sågo på Skvorez, på hans stora

glasögon, och han sade:

— Din sylätare! Man kallar dig för sylätare.

Han räckte ut tungan och försökte slita sig loss,

men Skvorez höll honom fast i rocken.

— Släpp, skrek Grisjka plötsligt med kvävd

stämma, annars hugger jag till med kniven!

I sista ögonblicket fick Skvorez tag i hans hand,

som hårt grep om en krokig skomakarkniv. Han höll

fast den lilla barnhanden, men plötsligt skälvde stora

tårar under glasögonen, av medlidande med det

hetsade djuret, med det lilla odjuret — på samma

gång förolämpad och skamsen över kränkningeli,

och han släppte Grisjkas hand. Skvorez vände bort

huvudet, tårarna runnö nedför hans kinder, och

skomakarkniven låg på marken mellan dem. Grisjka

såg åt sidan. Han stirrade på den grumliga floden,

som glänste i solen, hans ansikte pressades samman