Page 157

- Vladimir Lidin: En människoson

EN MÄNNISKOSON

som ett skrynkligt äpple, och plötsligt sade han

med förtvivlad röst:

— Låt mig vara, farbror lilla, låt mig vara!

Han sade detta, föll stönande ihop och jämrade

sig. Skvorez försökte länge att slita honom loss

från marken och tryckte slutligen hans huvud mot

sin måge. Han tryckte honom intill sig, kysste det

skorviga huvudet och sade:

— Varför blev du ledsen, din lilla dumbom? Hur

är det fatt, mitt barn? Tror du, jag vill göra dig

något illa? Grigorij Semjonovitj, du är allt en för

brysk och oförståndig människa. Vad är du ledsen

för? Tala om det! Kom hem med mig, så ska vi

nog få det bra.

Grisjka ryckte till några gånger och höll på att

kvävas vid Skvorez’ måge. Han hade alldeles vätt

ner dennes skjorta med sina tårar, men slet till sist

bort det svullna ansiktet. Han teg länge, sade

slutligen dystert:

— Jag ska med de hungrande i dag. I dag sålde

jag dina stövlar på torget, i morgon kan jag stjäla

alla dina verktyg... låt mig hellre gå.

— Vänta bara, sade Skvorez, vänta bara, Grigorij

Semjonovitj, du ’kan tala uppriktigt med mig. Vad

behövde du sälja stövlarna för? Vad behöver du

mina verktyg till, säg? Maten klagar du inte på,

kläder... jag lovade ju dig att skaffa alla kläder, du

behöver, och dina bastskor har vi ju burit ut på

fältet. Svara bara, Grigorij Semjonovitj, svara

uppriktigt.

De sutto bredvid varandra. Grisjka såg åter åt

10. — Riwkin-Brick, 14 sovjetryska berättare.