Page 158

- Vladimir Lidin: En människoson

VLADIMIR LIDIN

sidan och sade slutligen med basröst. Han sade det

med hes basröst och vände inte ansiktet mot Skvorez:

— En landsman till mig håller på att gå under

här. Vad ska han göra? Vi ska med de hungrande

till Sysran i dag.

Vad för en landsman? frågade Skvorez. q

— Det finns en här från samma by som jag, Levka

Osia. Vi gick tillsammans hemifrån.

Han vände bort sitt vita huvud. Hans urblekta skjorta

var våt av tårar, och de stora, svarta ögonen lyste

genomskinligt i ljuset. Skvorez såg på honom och

log. Han log och var samtidigt rädd, att Grisjka

skulle se hans leende, men han kunde ändå inte dölja

det.

— I>u är dum, Grisjka, sade han slutligen, ditt

djur, ditt skogsdjur. Varför har du inte tagit med

dig Levka förut? Det räcker nog för två. Och det

hade varit roligare för mig med er båda. Ni kan

stanna här hos mig och lära er ett yrke. Var är

Levka?

Grisjka lyfte på huvudet. Hans sammanpressade

läppar skälvde, och för första gången såg Skvorez

hans stickande, snåla leende.

— Han gick och bad de hungrande att få komma

med. Där tar man inte heller med vem som helst,

om de inte är från samma trakt.

— Vi kan gå och möta honom, så att vi inte

förlorar någon tid. Har du sålt stövlarna för Levkas

skull?

— Det är klart, svarade Grisjka allvarligt. Han är

ju min landsman.