Page 20

- Gleb Aleksejev: Ingen återvändo

med dem; hatet mot deras kvinnor, vilka lärt sig att

göra överrockar av täcken, vilka med slavisk

undergivenhet blevo blinda över sina handarbeten; hatet

mot deras barn, som oundvikligt föddes varje år,

oundvikligt skreko om nätterna hatet mot dessa

missfoster, blinda, angripna av engelska sjukan; hatet

mot deras fordringar, som av emigrantlagarna

nedpressats till magens rätt; hatet mot deras förflutna

liv — det nuvarande livet fanns inte, och framtiden

behövde dem inte, minst av allt Ryssland...

Sjorotjkin ryste vid denna tanke. Vad var det då för mening

med livet? Nej, sig själv trodde han på.

Överste Sjorotjkins hat var starkt verksamt.

Han brukade dra ned den amerikanska

sportmössan — måtte den vara tre gånger förbannad — över

ögonen, krypa ut ur sin kalla, stinkande

ungkarlshåla, som luktade hund, gå ut på gården framför

barackerna och ställa sig där med uppretad och

utmanande hållning. Om det fanns barn på gården — med

gröna ansikten och stora huvuden — som vanligen

lekte med glasskärvor och konservburkar på

avskrädeshögen, så retades han med dem. Mödrarna drevo

omkring, gud vet var, eller pudrade sitt rödnästa

ansikte, och nu hade dessa fördömda glin åter slagit

sönder fönstret i korridoren! Men i samma

ögonblick tänkte han också, att om han hade haft ett barn,

till och med i denna stinkande barack, skulle livet

varit lättare för honom.

Voro barnen inte där, retades han med Ilja

Stepanovitj Kusnetzov, en tystlåten, fyrkantig man

med livlösa ögon, före detta godsägare. Kusnetzov