Page 159

- Vladimir Lidin: En människoson

EN MÄNNISKOSON

De stego upp från marken och gingo båda

tillsammans längs stranden. Den tunga himlen var

tryckande het som en ugn. De lila, dammiga

tistlarna slokade vissnade. De gingo förbi träbryggan,

och borta vid stranden mötte Grisjka sin kamrat.

Levka hade fått lov att följa med de hungrande.

De vadderade axlarna på hans kvinnokofta voro

uppdragna, och han såg ovänligt på Skvorez.

— Vi går inte till Sysran, sade Grisjka till honom,

vi stannar kvar här, vi har fått arbete. Tusentals

är på väg, bara några hundra kommer fram,

upprepade han Skvorez’ ord.

Och de satte sig ned för att fatta ett beslut. De

träffade sitt avtal på stranden, och Levka följde med

de båda andra. De gingo tillsammans längs gatan

upp mot berget och samtalade med varandra — utan

brådska, som bönder.

— Gud ger oss inget bra väder, det är sorgligt,

sade Levka, torka, bara torka.

Skvorez såg på Levkas röda öron, hans vadderade

kofta och sade:

— I morgon ska jag också låta klippa dig, du

människoson. Vad behöver du hår till i värmen? Vad

heter du efter din far?

Och Levka svarade med basröst:

— Jag har ingen far.