Page 163

- Boris Pilnjak: Godset Belokonsk

I

Solen tittade länge genom den tomma, höstliga

parken in i salongsfönstret. I den tomma, höstliga

tystnaden ljödo skriken från de bortdragande

fågelskarorna över stäppen.

I detta hus hade han tillbragt hela sitt liv, och nu

måste han bort, för alltid. Ordföranden själv, Ivan

Koloturov, hade givit honom den sista befallningen,

och i köket hade de andra, främlingarna, redan gjort

sig hemmastadda.

Furst Prosorovskij hade stigit upp med solen. En

gyllene dag vaknade under det oändliga himlavalvet.

Sådana dagar brukade hans fäder och förfäder

anordna drevjakter med vinthundar. Fälten lågo nu

nakna och kala, rågstubben reste sig vass från

marken, vargarna tjöto i fjärran.

Men redan dagen förut hade man vid huvudingången

till godset slagit upp en röd skylt med inskriften:

»Belokonsks fattigkommitté», och hela natten igenom

släpade man möblerna fram och tillbaka i matsalen.

I salongen hade allt tills vidare förblivit vid

det gamla; i herrummet skimrade ännu böckernas

förgyllda ryggar innanför glaset på bokskåpen. Ack,

hans böcker! Skulle nu deras ljuva gift undandragas

honom ?