Page 164

- Boris Pilnjak: Godset Belokonsk

152 BORIS PILNJAK

Fursten hade stigit upp i den blåa gryningen och

gått ut på fälten. Hela dagen strövade han omkring,

sög k de sista höstdagarnas vinstarka luft,

lyssnade till de bortdragande flyttfåglarnas rop...

Fursten var ogift, inte längre ung, hade älskat, erövrat

många hjärtan, upplevat smärtsamma besvikelser. Allt

som var kvar — ett stilla vemod.

Han hade insupit giftet från den aristokratiska

Povarskajagatan i Moskva, njutit bok och kvinna och

det höstliga Belokonsks vemod — hans ätts

stamgods, där han alltid brukade tillbringa hösten. Nu

drev han utan mål över de öde fälten. I sänkorna

flammade asparna i purpur, bakom honom på en

kulle reste sig den vita herrgårdsbyggnaden över den

kalnande parkens violetta buskar. Ändlösa vidder

öppnade sig framför honom i kristallklart blått. Håret

vid hans tinningar hade redan glesnat och grånat.

Ingenting kunde hållas kvar, ingenting återkallas.

På fältet mötte han en bonde i fårskinnspäls, den

oförgänglige, evige bonden, på en vagn full med

säckar. Bonden tog av sig mössan, stannade sin

skinkmärr, väntade, medan fursten gick förbi, t

— God dag, ers nåd!

Han smackade med tungan, drog åt tömmarna,

körde ett stycke, stannade igen, ropade:

— Ers nåd, kom hit ett tag, jag vill säga dig

något!

Fursten gick tillbaka till honom. Bondens ansikte

var alldeles hårbevuxet och fullt med rynkor. Det

var en gubbe.

— Vad tänker du nu ta dig till, herre?

A