Page 165

- Boris Pilnjak: Godset Belokonsk

GODSET BELOKONSK 161

— Ja, den som visste det!

— När ger du dig av härifrån?... De tar säden

från en, fattigkommittén menar jag. Varken

tändstickor eller tyg — jag måste klara mig med en

pärtsticka... Vi får inte sälja någon säd — kom

närmare... men jag smugglar den, kör den till

station. Från Moskva kommer folket efter bröd, i

stora hopar, åhåhå... Och vad de betalar sen!

För resten, vad får man för pengarna?... Men

det är lustigt, lustigt är det i alla fall!... Här har

du tobak, herre, rök!

Fursten ville inte röka, bonden rullade sig en

cigarrett. Runtomkring dem var ingenting annat än

stäppen, så att ingen kunde se och ingen kunde få

reda på att bonden hyste medlidande med en

herreman. Fursten tryckte den gamles hand, vände sig

hastigt om och gick hemåt. I parkdammen var vattnet

spegelklart och blått — i denna damm var vattnet

alltid kallt och klart som glas. Ännu kunde det inte

frysa till ordentligt, då det var alltför tidigt på

året. Men solen hade redan rullat långt mot väster.

Fursten gick in i sitt arbetsrum, satte sig vid

skrivbordet, drog ut lådan med breven — det var

hela hans liv, det kunde han inte ta med sig. Han

öste ut innehållet på bordet, gick in i salongen.

På fönsterbrädet stod en lerkruka med mjölk

och rågbröd. Han gjorde upp eld i kakelugnen,

brände breven och papperen, stod bredvid, drack

mjölk, åt bröd — han hade inte ätit något på

hela dagen och var mycket hungrig. Blåa

kvällskuggor stulo sig redan in i rummet, utanför fönstret