Page 166

- Boris Pilnjak: Godset Belokonsk

154 BORIS PILNJAK

hängde violett rök. Elden i kakelugnen lyste

ljusgul. Mjölken var inte färsk längre, brödet hårt

och torrt.

Genom tystnaden i korridoren ljödo tunga stövlar.

Ivan Koloturov, ordföranden, steg in, i soldatrock,

revolvern vid gördeln. Ivan Koloturov och fursten

hade lekt tillsammans som pojkar. Sedan hade Ivan

blivit en strävsam, arbetsam bonde. Stum räckte han

fursten ett papper, stod kvar mitt i rummet. På

papperet stod det maskinskrivet:

»Till godsägaren Prosorovskij. Belokonsks

fattigkommitté befaller, att ni ofördröj ligen avlägsnar er

från sovjetgodset Belokonsk och distriktet X.

Ordföranden Ivan Koloturov.»

— Det är bra, jag reser i afton.

— Ni får inga hästar.

— Då går jag till fots.

— Som ni vill. Inga saker får medtagas.

Koloturov vände sig om, stod stilla en stund, med

ryggen åt fursten, gick sedan.

Klockan slog just tre kvart. Det var ett äkta

Kuvaldinverk, ett arbete av den berömde

1700-tals-mästaren. Det hade länge stått i tsarens slott i

Kreml, sedan följde det furstarna Vatkovskij på deras

resor i Kaukasus. Hur ofta hade inte klockan fått

slå sitt ticktack för att bära två århundraden till

graven? Fursten satte sig vid fönstret, med

armbågarna på fönsterbrädet av marmor, såg ut i den

klarnande parken — ’försjönk i tankar, i minnen.

Han avbröts i sitt grubbel av Koloturov, som

tigande kom med två pojkar och gick in i furstens