Page 167

- Boris Pilnjak: Godset Belokonsk

GODSET BELOKONSK 155

r

arbetsrum. Tigande försökte de avlägsna det tunga

skrivbordet — något brast.

Fursten for upp, gick hastigt ut. Han tog på sig

sin vida, gråa ulster, satte den mjuka filthatten på

huvudet, lämnade huset över verandan, gick genom

det prasslande lövet förbi tjänarnas bostäder,

stuteriet, brännvinsbränneriet, steg ned i den lilla sänkan,

kom upp på andra sidan igen, kände sig trött och

bestämde sig för att gå långsamt — tjugu verst lågo

framför honom. För första gången gick han denna

väg till fots. Så enkelt allt egentligen var — bara

fruktansvärt just på grund av denna stora enkelhet.

Solen hade redan gått ned bakom horisonten,

västerhimmeln flammade i purpur. Den sista

fågelsvärmen drog förbi, och stäppens höstliga tystnad

vaknade. Fursten gick längs en öde stäppväg med

jämna, glada steg. För första gången i sitt liv

vandrade han så lätt, utan att veta varthän — ingenting

tryckte honom.

Ute på stäppen hördes hundsrkall. Höstskymning

och höstnatt sjönko ljudlöst över jorden. Det

började frysa på.

Åtta verst lade han bakom sig, munter, utan att

tröttna, men då han ett ögonblick stannade för att

knyta fast det ena kängsnöret, kände han sig

plötsligt så oändligt trött. Benen värkte — under sina

strövtåg på dagen hade han redan tillryggalagt minst

fyrtio verst. Framför honom låg byn Machmytka. I

sin ungdom, som student, hade han ofta ridit dit för

att besöka en bondkvinna — hennes man gjorde sin

militärtjänst — och tillbragt natten hos henne. Men